MUSIKENS KÖN

 

Guido Zeccola

Har vi någon gång frågat oss om varför finns det så många tonsättare och så få tonsättarinnor? Bortsett från några skandinaviska "kvinnliga" tonsättare som t ex Cecilie Ore (Norge), Kaija Saariaho (Finland), har den "nya" musiken sina kvinnliga exponenter bara i USA.: Pauline Oliveros, Joan LaBarbara, Meredith Monk, Laurie Anderson för att nämna några namn. Med undantag för Sofia Gubaidulina förstås. Annars är det stora och mindre stora "virtuoser" (framfr allt Bel cantos röster) som är kvinnor, och de är väldigt många. Däremot är dessa artister enbart interpreter av musik som män har skrivit, de är inte kompositörer. Det inte finns givetvis tonsättarinnor som skriver bra musik men de kvinnor som skriver musik utan att nödvändigtvis följa efter de manliga musikestetiska strukturer och tankegångar är väldigt få.

 

Några undantag

Med några undantag har detta alltid varit så. Om inom ramen för andra konstarter (litteratur, teater, film, bildkonst) har kvinnorna spelat en betydligt viktigare roll åtminstone sedan 1800-talet, i "konstmusikens" värld lyser kvinnans eget musikspråk med sin frånvaro. Genom att skapa ett musikaliskt språk som är manligt (man talar visst om det manliga och om det kvinnliga temat, det kraftfulla manliga första temat och det kvinnliga sångtemat, de kvinnliga kadenserna som är svaga o s v), har mannen antigen sublimerat eller förskjutit verklighetens egentliga kärna. Den s k klassiska musiken är ett språk som är begränsat därför att det är en konstnärlig och kulturell uttrycksform för enbart det ena könet: mannens. Ett språk som skapats av mannen och som därför också är ett uttryck för makt, en makt som innefattar inte enbart musiken utan konsten över huvudtaget.

 

Likvärdighet

Att mot den bakgrund tala om "likvärdighet" mellan kvinnor och män är att lura sig själv in i en ond krets av juridiska termer som inte sätter ljuset på den nakna sanningen. Och den sociala likvärdigheten löser inte problemet, utan den är i stället ett nytt sätt att ge mannen möjlighet att i ännu högre grad legitimera sin makt eller sin ledarroll genom att bevilja reformer som egentligen inte påverkar själva systemet. Detta gäller i högsta grad konsten och kulturlivet. Det är framför allt här som språket skapar de värderingar som sedan den politiska och sociala apparaten använder sig av mot kvinnan. Är det möjligt för en kvinna att bli tonsättare ? Har kvinnan ett eget musikkonstnärligt språk eller bara använder hon sig av det "manliga" musikaliska språket? Mannen eller "patriarkatet" har begått otaliga grymma brott mot kvinnan. Förutom att ha uteslutit henne från att ta sin plats i historien i nästan tre millennier, har mannen eller de sociala systemen som mannen har skapat ( kapitalistiska eller socialistiska är detsamma) också lyckats ta död på kvinnans eget språk och språklighet. Det språk vi talar baseras på genus-regler, själva grammatiken är resultat av ett konsekvent kulturellt identitets mord, där den drabbade är kvinnan. Även om kvinnan under 1900-talet har börjat inta sin plats som historiskt subjekt i vissa samhällen, har det fullständigt ännu inte skett i den språkliga och därmed i den konstnärliga sfären.

 

Eget språk

Kvinnan har ett eget konstnärligt språk som skiljer sig från det manliga, hennes uttrycksmöjligheter är annorlunda. Om vi bortser från vårt lilla landskap Sverige, finner vi att konsten och musikspråket (uttrycksmöjligheterna, alltså INTE det som jag säger utan hur jag säger det) är på kontinenten någonting som luktar nyromantik, någonting heligt, någonting som liknar en DNA-struktur, ett förnuft som måste beskyddas mot all nedsmutsning och dåraktighet. Kvinnomålet (språk) är galet, ty det berättar om någonting annat, om en annanhet som mannen är rädd för. Denna annanhet löper bortom, bortom i exil från förnuftet. Förnuftet är struktur, förnuftet är manligt, förnuftet - i konsten såsom i livet, är grunden för all barbari. Vilka fina tänder! sade Buddha när han såg på en hund i avancerad förruttnelse. Några dagar före sin död var min fars kropp redan omöjlig att känna igen men händerna hans händer var perfekta och vita... hade Buddha varit där hade han säkert sagt: vilka vackra händer!

 

Narcissus och den Stora Modern

Det är tabut, det är den heliga otillåtligheten som försvarar det som mannen (världen) kallar konst (natur); inte den "goda" uppfostran, inte eller lagen. Om trädet är heligt för en gud kommer ingen att röra det; om djuret är heligt skall ingen äta det. Men de heliga (sakrala) förbuden som skyddade den Stora Modern är borta och en monoteism som blivit mer och mer manteism har förstört alla kulter och kulturer, alla de heliga (sakrala) fasorna för naturen.... Så konsten har blivit spegel för denna fruktan.... Spegeln som accentuerar den kroppsliga skönheten är också symbolen för fåfänga, en upptagenhet med den egna självbilden som män ända fram till våra dagar inte kunnat visa på samma sätt. Mannen gör, kvinnan är. (När män exempelvis i våra dagars populärfilmer ser sig i spegeln befinner de sig antingen i psykisk kris eller har en defekt manlighet.)... Den enda man som av hävd avbildas speglande sig är Narcissus. Jorden eller kvinnan kan förintas ty den inte längre talar! (Efter Platon och Spinoza). Den mest utplundrande av alla vetenskaper har plötsligt dykt upp i ett tomrum utan något tabu.

 

Lagen

Varje annorlunda tanke, varje nytt ord är hotad av lagen. Den manliga lagen. Lagen och sunt omdöme (som är också sunt förnuft) och... moralen. Lagen tar gestalt i en osynlig varelse som minutiöst förintar våra inre organ. Den liknar en cancer. Den franska "filosoferskan" Luce Irigaray, påstår att den enda kvinnliga språket som historiskt har varit nästan enbart kvinnligt, är mystikens språk. Det språket som nunnorna formulerade i sina dag- eller bönböcker (t ex Teresa från Avila, Angela från Foligno, Marie Guyon) men också kvinnor från Östern eller Mellanöstern var ju religiöst, men detta språk var också en metafor - om inte en parodi på - någonting annat som annars aldrig skulle ha kunnat accepteras av patriarkatet. Detta betyder att om kvinnan inte återfinner sitt eget språk, sin annanhet även i konsten kommer hon alltid att förbli "den svarta kontinenten" som Freud och sedan Lacan förvisade henne till, den andra delen av himlen, som dock talar Adams språk.

 

**stäng detta fönster**

 

FYLKINGEN'S NET JOURNAL

- © 2003 all rights reserved -