HOME

ARTICLES

NET GALLERY

---

---

 

Industrimusiken - Från elektronisk pornografi till ockultism

 

Guido Zeccola

 

 

Industribuller är grundelement till sonora ritualer för en betydelsefull mängd progressivrockmusiker i Storbritannien, som i mitten av 1970-talet experimenterade med alltmer sofistikerade och noisebaserade elektroniska klanger. Dessa grupper heter t.ex. Throbbing Gristle, Nurse With Wound, Psychic TV, Cabaret Voltaire, Current 93, Hafler Trio, 23 Skidoo,Clock Dva, Metabolist, Test Dept, Sol Invictus, Death In June etc. Deras.k.ulturella arv härstammar från Tyskland och både från det klassiska och rockorienterade avantgardet.


Anknytningarna som dessa musiker haft med den klassiska och "seriösa" experimentalismen i Tyskland (Darmstadt, konkretmusik, hörspel etc) kan med rätta ifrågasättas, men det blir mycket svårare att förneka det direkta sambandet mellan en hel del av dessa musiker och den legendariske gruppen Faust som har påverkat en hel generation musiker utanför alla akademiska kretsar inom den s.k. seriösa elektroniken eller den ambienta musiken à la Brian Eno. Denna extremt radikala grupp gav mellan slutet av 60-talet och 1973 ut fem LP-skivor, och deras sätt att blanda röster, radioklanger och elektroniska ljud med mer melodiska klanger för gitarr eller orgel banade väg för en nytolkning av den progressiva rockmusiken och gav den en alltmer, låt oss säga, europeisk identitet.


De viktigaste polerna för den här sorts musik är två: skivbolaget The Industrial Records och staden Sheffield. Skivbolaget grundades av Throbbing Gristle som gett ut musik av olika slags experimentalister. I Sheffield verkade grupper som Cabaret Voltaire, Clock Dva och Hula (industrifunkmusik). Dessvärre var det också från Sheffield som språnget in i den kommersiella offensiven -synthpoppen - med The Human League i spetsen, togs, vilket förflackade hela rörelsen. Musiken som dessa grupper spelar är ofta tänkt som sound-track till filmer - Throbbing Gristle skrev t.ex. musik till "In The Shadow Of The Sun" av den brittiske filmavantgardisten Derek Jarman - och till teateruppsättningar som ofta är mycket provokativa med en särskilt prägel av det sexuella (Throbbing Gristle) och det demoniska (Psychic TV, Curent 93).


Det är med Throbbing Gristle, Psychic TV och Coil som den s.k. esoteriska punkmusiken börja att etableras i en mycket begränsad krets intellektuella industrimusiker.


Från 1976 under loppet av ett fåtal år börjar en hel del garage-noise band synas, och inte bara i England utan också i Jugoslavien (med den slovenska gruppen Laibach), i Belgien (Front 242), i Tyskland (Einstürzende Neubauten), i Japan (Zeni Geva), i USA (NON och många flera) och i Australien med gruppen SPK (System Planning Korporation) som betraktar musiken enbart som semiotiska tecken på ett mediadominerat samhälle. SPK kan betraktas som förfäder till det s.k. Metal Dance. Bland de mest extrema esoteristerna kan vi nämna Nurse With Wound, Current 93, 23 Skidoo, The Hafler Trio och Cabaret Voltaire. Med the Hafler Trio medverkade svenska grupper såsom Phauss och Guds Söner. Dessa grupper syftar till en musikkonst som har mer vetenskapliga grunder och tycks följa doktrinerna i den "maudit" filosofen Robert Spridgeon uttrycker, och den “ondskefulle” trollkarlen Aleister Crowleys idéer i sitt tempel Ordo Templi Orientis i Thelema på Sicilien.

Throbbing Gristle


Throbbing Gristle, som är ett slangord för erektion, grundades av sångaren Genesis P. Orridge (som heter Neil Megson i verkligheten), gitarristen Cosey Fanni Tutti och två skolade elektromusiker från London: Chris Carter och Peter Christopherson. Deras konserter var multimediala redan från början med video, slaktade djur, strip tease, starka ljus och ljud som påminner på nära håll om Gordon Mumma - en sort Grand Macabre, en orgie av allt möjligt inklusive pornografi. Med den vackra Cosey Fanni Tutti i spetsen koncentrerades TG framför allt på videotekniken. Videotekniken, som i Marshal McLuhans anda (Understanding Media; The Extensions of Man, 1964) blir den pornografiska tekniken “par excellence” hos TG, därför att bildupplösningen kräver samma närbildsestetik som reklamens och musikvideons. Man tycks läsa Warhols och Ashleys teorier om konsten när man höra Cosey Fanni Tutti deklarera att precis som när det gäller TV kräver slutligen pornografin en annorlunda analys av seendet än den arkaiska, traditionella, filmiska analysen, som alltid bottnar i ett voyeuristiskt förhållande mellan ett tydligt avskilt subjekt (åskådaren, mannen) och ett tydligt avskilt subjekt (filmen, kvinnorna i filmen). Bildskärmen är, som McLuhan hävdade, direkt kopplad till det centrala nervsystemet.


Mellan åskådare och bildskärm existerar ett cybernetiskt förhållande i ett slags hyperrymd där man inte längre kan skilja på subjekt och objekt, åskådare och bildskärm. I vårt medialandskap, i vår hyperrymd, med bildskärmen som förlängning av vårt centrala nervsystem, precis som när det gäller sexualitetens diskurs ( för t.ex. Michel Foucault), existerar det ingen sex som inte är kodad av det pornografiska. Det finns - sjunger Cosey - ingen alternativ eller ursprunglig sex. All sex är hypersex; all sex är pornografisk.

All sex är hypersex; all sex är pornografisk


Det finns säkert mycket att invända mot dessa teorier, men det som är intressant är att TG och Cosey visar sig har läst en hel del postmoderna filosofer - inte bara McLuhan eller Foucault utan Jean Baudrillard och Jacques Derrida.


Jag kommer inte att fortsätta på den här vägen - vi ska tala om musiken, - men det jag vill hävda är att TG och flera andra grupper, som med ett mycket billigt och felaktigt uttryck har stämplats som "satanister" eller "nazister" visar sig vara musikaliska, akustiska uttolkare av de mest avancerade teorierna på det filosofiska och sociologiska fältet.


Hörspel såsom "Music from the Death Factory" eller ”D.O.A.” (en akronym för Dead On Arrival) så fyllda av skrik, ambulanser, explicita sexuella jämmer, elektroniska och metalliska ljud, och dataljud (en gammal IBM) intygar att Throbbing Gristle (TG) har överfört de expressionistiska teater-musikaliska ritualerna hos ett visst avantgarde i New York - jag tänker på den icke kommersiella perioden för The Velvet Underground - till ett futuristiskt scenario.


Sålunda har Throbbing Gristle trots allt lyckats bevara de dekadenta aspekterna i sina shockföreställningar, omplacera sina musikaliska och ickemusikaliska spekulationer från den möjliga emfasen utan grund till ett sofistikerat tankeprojekt över den teknologiska förintelsen.

Cabaret Voltaire


Cabaret Voltaires musik, som orienteras mot rock och disco, är betydligt mindre kultiverad än TGs.


Deras skivproduktion är dock mycket mer konsistent, mycket elektronisk och konkretmusikalisk i början av karriären (1973), lite mer kommersiell fr.o.m. LP nr fyra; Red Mecca från 1981. En hypnotisk musik med inslag av det mest disparata ljudmaterial med en mängd citat svävande mellan exotikmusik och hårdrock karaktäriserar den här gruppen. Med undantag för teknikern Chris Watson som numera är medlem i Hafler Trio har Cabaret Voltaire och deras "Deus ex Machina" Steven Mallinder visat att en viss elektronisk fåfänga, om den är naiv och inte baseras på ett djupt kulturellt medvetande, och om man dessutom inte behärskar en bra musikalisk teknik, kan förvandlas till rena teknomusiken.

Clock Dva


Adi Newton, sångare, klarinettist och synthman, Charlie Collins, slagverk och sax och David Hammond, gitarr är sättningen i gruppen Clock Dva. Deras konserter är dadaistiska föreställningar av multimedial konst med inslag av porrsurrealistiska bilder. Musiken är nästan psykedelisk och betydligt lugnare än hos andra grupper från samma skola. Clock Dva påminner mig om vissa verk av Glen Branca (amerikanaren) och framför allt om den tyska gruppen Kraftwerk, fast med en mycket mer markant atmosfär av perversitet och ångest som visar släktskap film-noire från 1950-talet.

Metabolist


Metabolist musik är svår att definiera; psykedelisk och dunkelt abstrakt. Anton Loach och Malcom Lane karaktäriseras av sin våldsamma, djuriska, obsessiva musik. Det finns alltid mycket teater i dessa grupper, så de blir svåra att förstå om man inte har sett deras föreställninga/konserter. Rösten, hysterisk på gränsen till tribalism, spelar också en viktig roll i Metabolists konserter; en kosmisk trait d'union mellan psykedeliska toner à la Pink Floyd och industrimusiken.

23 Skidoo


23 Skidoos öde är märkligt. Efter en period av dadaistisk provokativ inställning mot själva konceptet musik (liknade vissa produktioner av den tidiga Leif Elggren) har gruppen blivit en sorts kopia av Cabaret Voltaire och deras industriella discomusic. Det som ändå är intressant är att 23 Skidoo grundar sin musik på improvisation, så att det blir omöjligt att lyssna på samma verk två gånger, om detta inte är inspelat på skiva förstås.

Psychic TV


Psychic TV är den andra delen av TG; Genesis P. Orridge och Peter Christopherson som applicerar den alternativa kulturen från sextiotalet på det teknologiska samhället.


Multi- och intermedia spelar en avgörande roll i denna grupp, som tack vare sin huvudpräst Orridge säger sig var den första emanationen av the Temple of Psychic Youth, en sekt som ägnar sig åt svartmagi, och musiken är för dem bara ett medel för att åkalla djävulen. Satanister? Det är svårt att tro, det handlar snarare om en sorts parodi på viss satanism inscensatt av mycket kommersiella popgrupper i Alice Coopers anda; musik som vill skandalisera publiken med påhitt som var åldrade redan på Filippo Tommaso Marinettis och Tristan Tzaras tid.

Current 93


David Tibet är shaman och svartpräst i Current 93, en grupp som mer än alla andra kan ta på sig ansvaret för en viss kulturell tradition och tendens som alltid varit närvarande i vår civilisations historiska utkanter: ockultismen.

Eftersom ockultismen använder olika symbologier som är svåra att begripa och eftersom det finns gott om sekter som genomför konstiga, och för oss blasfema liturgier, kopplas ockultismen samman med demonism och satanism.


Historiskt har dock Kyrkan alltid gjort detta. The 93rd Current är tecken för religionen Thelema grundad av Alesteir Crowley, och gruppen Current 93 inspireras direkt av den. Frågan är om dessa musiker är satanister eller nazister bara för att de använder symboler som är levande tecken i andra än kristna religioner, såsom t.ex. i tantrismen.


I en tid av moralisk meningslöshet och extrem materialism borde det inte överrask till ideallösheten i det ockulta. Nazismens ideologi har också haft en viss ockultistisk innebörd, och det är kanske därför som personer eller musikgrupper som sysslar med esoterism visar sig denna relation vara en fördom... oftast.


Jag menar inte att grupper som "Current 93" och synnerligen "Death in June" och "Sol Invictus" (som jag, tillsammans med The Hafler Trio, kommer att ta itu med i den andra delen av min text) inte ger fog för misstanken att de är satanister eller/och nazister, men innan man klandrar dem borde man åtminstone gå en snabbkurs i ockultism, kabbalism och hermetism.


I den andra delen av min text om musiken och det teknologiska samhället kommer jag att gå lite djupare i den sociologiska, och, låt oss säga, filosofiska analysen av dessa fenomen och försöka svara på frågan om varför musiken är ett så viktigt verktyg för människor som sysslar med ett så okonventionellt ämne.


Nu vill jag gå tillbaka till Current 93 och försäkra att de spelar en väldig bra musik, som är en blandning av gregorianska sånger, tibetanska psalmodier, övertoner som påminner om den mongoliska musiken, plus en hel dos av elektronik och musique concret. Döden och dess myt - från ett medeltidsperspektiv - avgör mycket av det som Current 93 gör och spelar. Denna drift finns ristad inte bara i våra gravstenar; den vilar i våra kollektiva minnen, den finns sprejad på betongväggarna i våra urbana miljöer, den är kodad i atomernas minsta partiklar. Men liv är rötter, dödens scenario till trots. Livets motpol är utplåningen, utrotningen. Därför behöver man shamanisera bort döden genom starka liturgier och magier, symboler som liknar helvetiska gestalter, därför att man måste fascinera döden för att lura den!


Rötterna står samtidigt för både konkretion och metafor. Här öppnar sig en spännande infallsvinkel till Current 93:s musik, som har en märklig förmåga att samtidigt växa både uppåt och nedåt likt alla växande plantor. Konkretionen är det svåraste kapitlet i all musik; seriös och mindre seriös. Förkroppsligandet är allt, men kan aldrig fångas i lagbundna mönster eller intellektuella termer. Hos Current 93 är konkretionen både musikens start- och slutpunkt utan att man exakt vet var de musikaliska bilderna landar i det konkreta. Current 93 spelar överlevnadens hymner för levande och döda, mitt i en turbulent och rotlös tillvaro.


Där är musiken granne med tystnad.

De reaktionära klangerna


Sol Invictus


Sol Invictus musik är mörk, satanisk, och präglad av en grymhet - ett synnerligen mörkt musikaliskt projekt av grundaren Tony Wakeford. Han började i punkgruppen Crisis och fortsatte med Death in June som banade vägen för Sol Invictus som startade 1987. Mellan Death in June och Sol Invictus gjorde Tony Wakeford sitt första soloalbum "Songs Of The Wolf". Hans mörka sidor och hans vision av mänskligheten, som han kallar "the inhumanity", är mycket ovanlig till och med bland industrimusikgrupper och s k satanister. Och han har hållit fast vid dessa idéer även som ledare för Sol Invictus. Den första Sol Invictus-skivan var "Against The Modern World" som kom 1988 och som samma år följdes av live-albumet "In The Jaws Of The Serpent".


Den musikaliska stilen har utvecklats med åren, men redan på dessa tidiga album fanns de tema och motiv som sedan har speglats i gruppens arbete: de esoteriska referenserna i form av kosmiska symboler som solen och månen, årstidernas rytm, otaliga bildspel med hjältemodiga och djärva krigare, flaggor och påträngande klanger av slagverk.

Hednisk vision


Karakteristiskt för Tony Wakeford och Sol Invictus ljudkonst är också böjelsen för de nordiska mytologiska symbolerna, t ex runor, vargar och rävar, samt det apokalyptiska språk man använder sig av och som gestaltas av elektroniska ljud och olika bildspel med brinnande städer, stormar och översvämningar.


Allt detta gör att Sol Invictus, som är latin och betyder obesegrad sol, är en av de mest radikala grupperna inom industrimusiken. Sol Invictus var också ett annat namn på guden Mithra, som har sitt ursprung i Iran och en kult som utövades 100-300 e Kr.
Bilderna har ofta konstnärlig kvalitet och det är många konstnärer på den radikala undergroundscenen i USA, Spanien, Tyskland, Sverige, Italien, Frankrike och England som har bidragit. Gruppens intellektuella hemort är huvudsakligen i en hednisk vision av vår existens. De heroiska och tragiska figurerna präglas av en sorts nietzscheansk andlig optimism, som dock inte är främmande för varken beskhet eller självironi. Det gäller även när man musikaliskt porträtterar de gamla krigshästarna: mytens etos och patos, som även Benito Mussolini utnyttjade för sina syften.


Det är viktigt att påpeka att Sol Invictus återkommande framhäver den mörka sidan av människosjälen - en problematik som faktiskt ligger till grund för en stor del av konsten, men tyvärr också för mörka historiska händelser i vårt sekel.


1989 kom trippel-lp:n "Lex Talionis" där även grupperna Current 93 och Nurse With Wound medverkade. En ommixad version där några spår utelämnats kom 1990 på cd (TURSA 001). Samma år kom även"Sol Veritas Lux" (SVL 002 CD), en ny version av de första två vinylalbumen, samt "Trees In Winter"(TURSA 002), som var det första album som blev utgivet samtidigt på cd och vinyl. "The Killing Tide" (1991 TURSA 003) kom också samtidigt på cd och vinyl. Från och med den skivan var det Tony Wakeford som var första sångare i gruppen.


"Revenge Of The Selfish Shellfish" (TURSA 004) som kom 1992 var ett projektsamarbete med Steve Stapleton i Nurse With Wound. Det var tills dess det mest industrimusikpåverkade som Tony Wakeford hade gjort. Här använder Sol Invictus kusliga ljud som associerar till vatten och människor som drunknar. "Let Us Pray" (TURSA 005) spelades in i London 4 april 1992 vid en av de få konserter gruppengav i England. "King & Queen" (TURSA 006) markerar en satsning på orkestreringenoch visar på en musikalisk mognad, dock med en aning för mycket gotik, vilket f ö karakteriserar Sol Invictus verksamhet fram till idag.

Solokarriär


1993 gör Tony Wakeford soloalbumet "La Croix" (TURSA 007), en intressant cd och en vändpunkt för både Tony Wakeford och Sol Invictus. På "La Croix" medverkar en stråkkvartett, ett tecken på en mer neoklassisk inriktning, vilket i sista hand resulterade i den neoklassiska/ambient-gruppen L'Orchestre Noir. Följande "The DeathOf The West" (TURSA 008) är den sista skivan med Sol Invictus och den är en enda lång session med "grymma ljud". Men Tony Wakeford fortsätter sin solokarriär.


En mycket elegant och bra skriven bok bifogas cd:n "Above Us The Sun" (TURSA 009). Den innehåller en nästan cageansk musik, mycket meditativ och fylld av skrikande tystnader. Tony Wakeford gav ut ytterligare ett album, "In The Rain" (TURSA 010), där han använder element från Sol Invictus, och som paradoxalt nog verkar ta upp de gamla musikaliska trenderna före "La Croix". Det albumet följs året efter av "Cupid & Death" (TURSA 011), ett soloalbum, och av L'Orchestre Noirs "Cantos" (TURSA 013).


Tony Wakefords senaste projekt, "The Blade" (TURSA 014), innebär en återkomst till det gamla temat om ett hedniskt Europa. Tony Wakeford har även producerat några singlar och bidragit till olika samlingsalbum. I ett sentida projekt samarbetar Tony Wakeford med musikern och bildkonstnären Tor Lundvall, "Autumn Calls" - ett ambientverk fyllt av melankoli och dystra toner.

Kvasinazist? NON Boyd Rice


Boyd Rice är en kvasinazist från södra Kalifornien. Att det finns udda dårar i musikvärlden vet vi, men Boyd Rice verkar dessvärre dessutom vara en ondskefull människa. Men om han menar det som han själv skriver på omslaget till sina skivor och i sina böcker förstår jag inte riktigt hur han kan göra musik som av Mussolini, Hitler och Rosenberg utan den minsta tvekan hade klassificerats som "entartete Musik" och förbjudits. Han lär ha haft en mycket tragisk barndom i ett tråkigt amerikanskt sydstatssamhälle med våld och en alkoholiserad pappa. Det har emellertid inte hindrat honom från att studera konst, ett faktum han är väldigt stolt över när han jämför sin svåra ungdom med många andras som "slutade som alkisar, knarkare eller homosexuella".


Rice är en bildkonstnär med en särskild talang, och dessutom har han en åtminstone essäistisk författartalang. Som musiker är han en radikal "konkretmusikanhängare", vilket resulterat i samarbete med många olika grupper som inte är nazistiska, t ex Current 93 och Hafler Trio.


Det var i mitten av 70-talet som han började intressera sig för musik. Och den musik han gillade mest var populär bland de intellektuella avantgardisterna i San Francisco och New York, men knappast hos de människor som Boyd Rice umgicks med då.


Han skriver själv "Folk trodde jag var tokig. Man tyckte att jag var en kreativ, talangfull kille som slösade min tid med att sprida sociopatiska idéer om ras och nazism".


Boyd Rices första lp heter "Black Album" och spelades in i slutet av 1975. Han använde sig av olika samplade ljud och den teknik som då fanns tillgänglig i form av syntljud, förinspelat noise osv. Han reste till London och umgicks med vissa punkgrupper. Där blev han upptäckt av några betongljudssympatisörer, bl a Daniel Miller. Och tillsammans med honom grundade han NON i början på 80-talet.


NON betyder allt och ingenting. NON var originella, om inte precis för musiken, så åtminstone för den ideologi som påstods ligga bakom. Stumm Records presenterade 1980 tre stycken av NON i samlingen "Smegma". Boyd Rice var emellertid inte längre imponerad av punkens värderingar:"Punken var död redan vid ankomsten," ansåg han "Den blev så kodifierad, så snabbt fossiliserad. Var bara en annan form av hippierörelse".


Stumm Records började att ge ut Boyd Rices skivor: "Black Album" i en ny version samt den nya "Boyd Rice" kom i februari 1981, en singel - "Rice" - kom i januari 1982. Boyd Rice bandade ljud under sina resor till Hollywood, Berlin, Paris och London, och samlade dessa på "Physical Evidence" som kom i april 1982.


Samtidigt skrev Boyd Rice två volymer för RE/Search Books: "Pranks", en summering av sina olika udda aktiviteter, och "Incredibly Strange Films", vilken senare blev inspirationskälla för Jonathan Ross TV-serie med samma namn. Senare gav han ut "The Manson File", ett urval böcker och essäer av och om Charles Manson (den beryktade Sharon Tate-mördaren), och bidrog till en essäsamling av Adam Parfrey, "Apocalypse Culture" på förlaget Himalaya.


Hans nästa Stumm-projekt var ett album i samarbete med Frank Tovey, "Fad Gadget", som 1997 gavs ut på cd som "Easy Listening For The Hard Of Hearing", men som ursprungligen spelades in 1981 efter en resa i Europa. NON använder här som instrument en eldsprutande maskin, vattenrör och några möbler som fanns övergivna i containrar i närheten av Blackwing studio. Resultatet har blivit en samling humoristiska och akustiska uppfinningar och här påminner NON:s musik om svenska Guds Söner och om Phauss.


Boyd Rice samarbetar med Current 93 i "Nightmare Culture" (Himalaya records) och i "A Sickness Of Snakes" 1985, som kom före hans egen Stumm-lp "Blood And Flame" 1987 om vars musik han skriver: "Detta är musik som inte är avsedd att bara sitta och lyssna på; den är mer tänkt att användas på de sätt som åhöraren kan tänka sig".


1989 gjorde Rice-NON en cd för bubblegum/E-Z-etiketten, "Music, Martinis And Misanthropy", som han gjorde tillsammans med Sol Invictus Tony Wakeford, Death in Junes Douglas Pierce och Rose McDowall från Strawberry Switchblade. Ytterligare ett album, en antologi över NON:s olika utspridda 80-talsverk: "Easy Listening For Iron Youth: The Best Of NON" gavs ut på Mute Records 1991.


Chicago Tribune skrev att skivan var "inget att rekommendera lyssnare med något psykiskt problem". Rice nästa NON-cd är daterad : "In The Shadow Of The Sword", en omdebatterad social-darwinistisk (alltså rasistisk) musikalisk essä som svänger mellan krigiska rytmer och abstrakta melodier. Här ställer han frågan:
"Var grundarna av Förenta Staterna tillräckligt dumma för att tro att alla människor är skapade lika? Eller var det ett sorts machiavelliskt spel för att lura folket?"


Under den här tiden umgås Boyd Rice med Anton LaVey - en av bossarna i Church of Satan. 1993 återupptog Boyd Rice samarbetet med Rose McDowall med "Seasons In The Sun", en mycket kaotisk parodi på parets favoritlåtar från 60-talet: från Dolly Partons "Going Down To Dover" till Nancy Sinatras och Lee Hazlewoods "Big Red Balloon", från Terry Jacks till Jacques Brel - alla realiserade med spöklika strängljud, ljudband och en smärtfull pedal av stål.


1995 kom en ny cd, "Might!", ett album inspirerat av Ragnar Redbeards bok "Might Is Right", ett traktat ansett som den definitiva redogörelsen av de darwinistiska lagar som människan använder sig av för att bemästra sina medmänniskor, sin värld och naturen. Redbeards identitet har aldrig varit helt klar, men namnet tycks har varit ett alias för Jack London. I "Might!" bearbetas olika spår från tidigare NON-inspelningar. I oktober 1995 och 1996 spelade NON in två uppträdanden, en på Club Disobey i Manchester och en annan på Londons LA2 vilka kommer som skivor.


Boyd Rice är numera en uppskattad videokonstnär som pendlar mellan Europa och Denver, ibland klädd i nazistisk uniform.

 

Death in June: Mer tonal, men...


Death in June har en lång, brokig och omtvistad historia bakom sig. Gruppen grundades av Douglas Pearce, Patrick Leagas och Tony Wakeford 1981. Sedan 1985 består Death in June enbart av Douglas Pearce, som samarbetar med andra om och när det är nödvändigt. Death in Junes musik är mer tonal och "symfonisk" än de andra gruppernas som presenteras här, men temata är däremot desamma: gotiska atmosfärer, riddare och trollkarlar, slott och ekivoka jungfrur, alkemi, dystra och nekrofila historier. Bland Death in Junes inspelningar vill jag här peka på "The World That Summer", "Brown Book", "The Wall Of Sacrifice" och "But, What Ends When The Symbols Shatter?", utgivna mellan 1987-1992. Deras mörka, sepolkrala texter och musikaliska miljöer antyder den tidiga romantikens eller förromantikens "Ossian poetry" och dess lugubra estetiska ideal. Dess atmosfär och dödsångest är inte obekant bland många västerländska tonåringar och avslöjar en ganska begränsande kulturell horisont.


Romantiken är för övrigt en av de svåraste sociala sjukdomar som har drabbat vår civilisation sedan hellenismen enligt min åsikt. Det är romantiken och dess sjuka värderingar som ligger till grund för nazismen, kommunismen och liknande perversa sociala system i vårt århundrade.


Det kan nämnas flera andra album av Death in June, t ex "Dead Sunwheels", "Night And Fog" och "Flowers Of Autumn". Men det musikaliska resultatet ändras inte: deras musik kan fungera som soundtrack åt skräckfilmer, men...


En avgrund skiljer Douglas Pearces Death in June från NON eller Sol Invictus. Det är technomusik med mer eller mindre elektroniska inslag.

 

I olika sammanhang


Splinter Test är en inkarnation av Genesis P Orridge; en kultfigur på industrimusikens scen. Den första cd:n heter "Sulphur-Low Seed Replication" och gavs ut av NER/Twilight Records 1997 (NERO XXIII). Genesis P Orridge spelar här en mjuk technomusik tillsammans med Larry Thrasher, mindre experimentellt än de tidigare och kanske ett tecken på industrimusikens definitiva död.


Crisis å sin sida är resultatet av ett samarbete mellan Douglas Pearce och Tony Wakeford. Olika stycken finns splittrade på olika samlingar, med nu har det kommit en dubbel-cd på New European Records som innehåller alla eller nästan alla. Dock inget att rekommendera! Som framgått döljer sig samma personer bakom många av de nämnda grupperna. Scorpion Wind är t ex en kreation av Boyd Rice, Douglas Pearce och John Murphy från den australiska gruppen SPK och Current 93. Med dem samarbetar Timothy Jenn (gitarr och klaviatur), Campbell Finley (trumpet) och Richard Leviathan (slagverk). Deras första cd heter "Heaven Sent" (1996, NERO XXXIX). Roligt är spår tre, "In Vino Veritas", en sång där den "ariske" Boyd Rice frågar om någon kan ge honom en martini så att han kan skåla vid världens begravningsbål. Texterna är skrivna av Boyd Rice och Douglas Pearce och handlar mest om världens undergång med delvis öppet rasistiska kommentarer.


Gruppen Tehöm, som är hebreiska och betyder syndaflod, spelar industriambiens och hjärnan bakom gruppen är den kroatiska soldaten Sinisa Ocurrscak. Musiken liknar på nära håll vissa stämningar hos kusinerna från Slovenien: Laibach. På deras enda skiva, "The Despiritualization Of Nature" (1996 NERO X), får vi höra en välgjord men ganska utdaterad symfonisk syntrock med flagranta plagiat från Richard Wagners operor.

Kan historien upprepas?


Det vore visserligen ett misstag att stämpla alla nämnda personer och grupper som nazister - från 70-talets Faust, Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire till 80-talets SPK, Current 93, Sol Invictus, NON och deras epigoner från 90-talet. Industrimusiken kan t ex ses som ett möte mellan den seriösa elektroakustiska musiken och rockmusiken, och den är liksom andra sorters musik "ett barn av sin tid".


Den började med tydliga anarkistiska tendenser och med punkrörelsen för att sedan sluta bland nazianhängare och dekadenta senromantiker. Orsaken är att finna i vår samtid, inte i musiken. Liksom alla andra konstformer, är den en tidens spegel. Inte minst därför att musiken sedan 60-talet varit den unga generationens enda betydande språk och uttrycksform.

 

Diskografi i Urval (uppdaterad 1999 #)

 

Faust

Faust So Far (Polydor,1972)

Faust IV Virgin 1973 (ReR publicerad flera aldrig tidigare inspelade verk av Faust)

The Last LP (ReR, 1988)

Faust (ReR, 1989)

71 minutes of (CD-ReR, musik insp.1971)

Ravvivando (CD-Klangbad 1999)

 

Throbbing Gristle

Music From The Death Factory (Industrial, 1977)

>DOA (Industrial 1978)

20 Jazz Funk Greats (Industrial 1979)

Journey Through A Body (Rom-Hamburg,1981 raritet)

In The Shadow Of The Sun (Illuminated, 1984)

Mission Of Dead Soul Last Live Perf. of TG (Mute, 1991)

2nd Annual Report (mute, 1991)

Throbbing Gristle’ s Greatest Hits (Mute 1992)

TGCD1 (Mute, 1993)

 

Cabaret Voltaire

Red Mecca (Base,1981)

Live At The Y.M.C.A. (Base.1979)

Golden Moments (Rough Trade, 1987 antology)

Listen With CV (CABS, 1990 antology)

The Living Legends.CV (CABS, 1990 antology)

 

Clock Dva

White Souls (Italian Records, 1982)

Thirst (Fetish, 1981)

Advantage (Polydor, 1983)

Buried Dreams (Interfish, 1989)

 

Metabolist & 23 Skidoo

Metabolist Hanstern Clork (Dromm, 1980)

23 Skidoo Seven Songs (Fetish, 1982)

23 Skidoo Just Like Everybody (Bleeding Chin,1984 antology)

 

Psychic TV

Force The Hand of Chance (Some Bizzarre, 1982)

Live At Thee Pyramid (Temple Records 1989)

Live At Thee Circus (Temple Records 1988)

 

Current 93

Nature Unveiled (Laylah,1984)

Maldoror Is Dead (Laylah, 1984)

Dogs Blood Rising (Laylah, 1985)

Summer of Love
Death of the Corn
A Song For Douglas
Earth Covers Earth
Be
Black Sun Bloody Moon
Happy Birthday
Hooves/Horsey
They Return To Their Earth
Black Flowers
Hullo Angel
A Sadness Song

 

The Boyd Rice/NON

De flesta inspelningar är svåra att få ta: chansa på nätet! NON sajten ändrar namn och plats gång på gång tyvärr, detta kanske beror på de fåniga och avskyvärda åsikterna som NON uttrycker. Fast att NaziWebbar, barnpornografi, globaliserad reklams utbud är tillåtet på nätet men inte NON!

 

BOYD RICE

"Black Album"
Hatesville
Music, Martinis And Misanthropy
Ragnarok Rune

 

NON

Knive Ladder/Mode Of Infection
Pagan Muzak
Rise
Physical Evidence
Blood And Flame
Music For Iron Youth (The Best Of Non)
In The Shadow Of The Sword
Box SetMight!
Sick Tour
Total War: Live In Japan (Video)
God And Beast
Boyd And Rose [med Rose McDowall]
Boyd And Rose
Boyd Rice/Frank Tovey [med Frank Tovey]
Easy Listening For The Hard Of Hearing
Core [med Chris & Cosey]
The Monopoly Queen [med Mary Ellen Carver och Combustable Edison]
Scorpion Wind [med Douglas Pierce och John Murphy]
Heaven Sent Double
Sickness Of Snakes [med Coil]
Nightmare Culture
Unnatural History
CD [med Coil]
Spell [med Rose McDowall]
Big Red Balloon
Seasons In The Sun
CDThe Tards [med Adam Parfrey]
We're Just like You
A Sordid Evening Of Sonic Sorrows
Darker Scratcher
Gas Food Lodging soundtrack
Grace Of My Heart soundtrack
The Lamp Of The Invisible Light
Project One
Sacred War Soundtracks 13
Can't Look Straight/Flash Cards
S.W.A.T.
Deep Inside
A Cop's Mind
Terra Serpentes
Tyranny Of The Beat
Your Biggest Problem Is Behind You
Swastikas For Noddy
She Is Dead And All Fall Down
Crooked Crosses For The Nodding God
The Wall of Sacrifice
Monitor
Beak/Pet Wedding

 

Sol Invictus/ Tony Wakeford

"Songs of the Wolf" (1985)
"Agaist the Modern World" (1988)
"In the Jaws of the Serpent" (1988)
"Lex Talionis" (1989 ) i Current 93 Nurse With Wound.(3 Lp+box)
"Lex Talionis" (1990 TURSA 001)"Sol Veritas Lux" (1990 SVL 002)
"Trees in Winter" (1990 TURSA 002 )
" The Killing Tide" (1991 TURSA 003)
"Revenge of the Selfish Shellfish" (1992 TURSA 004med Stapleton från Nurse WithWound)
"Let Us Prey" (1992 TURSA 005 )
"King & Queen" (1992 TURA 006 )
"La Croix" (1993 TURSA 007)
"The Death of the West" (1994 TURSA 008)
"Above Us The Sun" (1994 TURSA)
"In The Rain" (1995,TURSA 010)
"Cupid & Death" (1996 TURSA 013)
"Cantos" (1997 TURSA 013 med L’Orchestre Noir)
"The Blade" (1997 TURSA 014)
"Autumn Calls" (1998 med Tor Lundvall)

 

Death in June/Douglas Pearce

93 Dead Sunwheels
Death in June Douglas Pearce. med John Balance, Rose McDowell, Tibet 93.
Death in June
The Guilty Have No Pride
Lesson 1 – Misanthropy
Death In June,
Come Before Christ
Murder Love
Nada
Something is Comming (Live Kroatien)
The World That Summer (1988 med Current 93)
Sun Dogs
Brown Book
Burial
The Calling [Picture Disc]
Oh How We Laughed [Live]
The Wall of Sacrifice
The Corn Years
But, What Ends When The Symbols Shatter

 

Guido Zeccola är musikkritiker och medlem av Fylkingen. Han är dessutom nuvarande redaktör på Stockholm Fria.

 

 

 

HOME

ARTICLES

NET GALLERY

---

---

 

FYLKINGEN'S NET JOURNAL

- © 2003 all rights reserved -