|
Har vi någon gång frågat oss
om varför finns det så många tonsättare
och så få tonsättarinnor? Bortsett från
några skandinaviska "kvinnliga" tonsättare
som t ex Cecilie Ore (Norge), Kaija Saariaho (Finland), har den
"nya" musiken sina kvinnliga exponenter bara i USA.:
Pauline Oliveros, Joan LaBarbara, Meredith Monk, Laurie Anderson
för att nämna några namn. Med undantag för
Sofia Gubaidulina förstås. Annars är det stora
och mindre stora "virtuoser" (framfr allt Bel cantos
röster) som är kvinnor, och de är väldigt
många. Däremot är dessa artister enbart interpreter
av musik som män har skrivit, de är inte kompositörer.
Det inte finns givetvis tonsättarinnor som skriver bra musik
men de kvinnor som skriver musik utan att nödvändigtvis
följa efter de manliga musikestetiska strukturer och tankegångar
är väldigt få.
Några undantag
Med några undantag har detta alltid varit
så. Om inom ramen för andra konstarter (litteratur,
teater, film, bildkonst) har kvinnorna spelat en betydligt viktigare
roll åtminstone sedan 1800-talet, i "konstmusikens"
värld lyser kvinnans eget musikspråk med sin frånvaro.
Genom att skapa ett musikaliskt språk som är manligt
(man talar visst om det manliga och om det kvinnliga temat, det
kraftfulla manliga första temat och det kvinnliga sångtemat,
de kvinnliga kadenserna som är svaga o s v), har mannen antigen
sublimerat eller förskjutit verklighetens egentliga kärna.
Den s k klassiska musiken är ett språk som är
begränsat därför att det är en konstnärlig
och kulturell uttrycksform för enbart det ena könet:
mannens. Ett språk som skapats av mannen och som därför
också är ett uttryck för makt, en makt som innefattar
inte enbart musiken utan konsten över huvudtaget.
Likvärdighet
Att mot den bakgrund tala om "likvärdighet"
mellan kvinnor och män är att lura sig själv in
i en ond krets av juridiska termer som inte sätter ljuset
på den nakna sanningen. Och den sociala likvärdigheten
löser inte problemet, utan den är i stället ett
nytt sätt att ge mannen möjlighet att i ännu högre
grad legitimera sin makt eller sin ledarroll genom att bevilja
reformer som egentligen inte påverkar själva systemet.
Detta gäller i högsta grad konsten och kulturlivet.
Det är framför allt här som språket skapar
de värderingar som sedan den politiska och sociala apparaten
använder sig av mot kvinnan. Är det möjligt för
en kvinna att bli tonsättare ? Har kvinnan ett eget musikkonstnärligt
språk eller bara använder hon sig av det "manliga"
musikaliska språket? Mannen eller "patriarkatet"
har begått otaliga grymma brott mot kvinnan. Förutom
att ha uteslutit henne från att ta sin plats i historien
i nästan tre millennier, har mannen eller de sociala systemen
som mannen har skapat ( kapitalistiska eller socialistiska är
detsamma) också lyckats ta död på kvinnans eget
språk och språklighet. Det språk vi talar baseras
på genus-regler, själva grammatiken är resultat
av ett konsekvent kulturellt identitets mord, där den drabbade
är kvinnan. Även om kvinnan under 1900-talet har börjat
inta sin plats som historiskt subjekt i vissa samhällen,
har det fullständigt ännu inte skett i den språkliga
och därmed i den konstnärliga sfären.
Eget språk
Kvinnan har ett eget konstnärligt språk
som skiljer sig från det manliga, hennes uttrycksmöjligheter
är annorlunda. Om vi bortser från vårt lilla
landskap Sverige, finner vi att konsten och musikspråket
(uttrycksmöjligheterna, alltså INTE det
som jag säger utan hur jag
säger det) är på kontinenten någonting som
luktar nyromantik, någonting heligt, någonting som
liknar en DNA-struktur, ett förnuft som måste beskyddas
mot all nedsmutsning och dåraktighet. Kvinnomålet
(språk) är galet, ty det berättar om någonting
annat, om en annanhet som mannen är rädd för. Denna
annanhet löper bortom, bortom i exil från förnuftet.
Förnuftet är struktur, förnuftet är manligt,
förnuftet - i konsten såsom i livet, är grunden
för all barbari. Vilka fina tänder! sade Buddha när
han såg på en hund i avancerad förruttnelse.
Några dagar före sin död var min fars kropp redan
omöjlig att känna igen men händerna hans händer
var perfekta och vita... hade Buddha varit där hade han säkert
sagt: vilka vackra händer!
Narcissus och den Stora Modern
Det är tabut, det är den heliga otillåtligheten
som försvarar det som mannen (världen) kallar konst
(natur); inte den "goda" uppfostran, inte eller lagen.
Om trädet är heligt för en gud kommer ingen att
röra det; om djuret är heligt skall ingen äta det.
Men de heliga (sakrala) förbuden som skyddade den Stora Modern
är borta och en monoteism som blivit mer och mer manteism
har förstört alla kulter och kulturer, alla de heliga
(sakrala) fasorna för naturen.... Så konsten har blivit
spegel för denna fruktan.... Spegeln som accentuerar den
kroppsliga skönheten är också symbolen för
fåfänga, en upptagenhet med den egna självbilden
som män ända fram till våra dagar inte kunnat
visa på samma sätt. Mannen gör, kvinnan är.
(När män exempelvis i våra dagars populärfilmer
ser sig i spegeln befinner de sig antingen i psykisk kris eller
har en defekt manlighet.)... Den enda man som av hävd avbildas
speglande sig är Narcissus. Jorden eller kvinnan kan förintas
ty den inte längre talar! (Efter Platon och Spinoza). Den
mest utplundrande av alla vetenskaper har plötsligt dykt
upp i ett tomrum utan något tabu.
Lagen
Varje annorlunda tanke, varje nytt ord är
hotad av lagen. Den manliga lagen. Lagen och sunt omdöme
(som är också sunt förnuft) och... moralen. Lagen
tar gestalt i en osynlig varelse som minutiöst förintar
våra inre organ. Den liknar en cancer. Den franska "filosoferskan"
Luce Irigaray, påstår att den enda kvinnliga språket
som historiskt har varit nästan enbart kvinnligt, är
mystikens språk. Det språket som nunnorna formulerade
i sina dag- eller bönböcker (t ex Teresa från
Avila, Angela från Foligno, Marie Guyon) men också
kvinnor från Östern eller Mellanöstern var ju
religiöst, men detta språk var också en metafor
- om inte en parodi på - någonting annat som annars
aldrig skulle ha kunnat accepteras av patriarkatet. Detta betyder
att om kvinnan inte återfinner sitt eget språk, sin
annanhet även i konsten kommer hon alltid att förbli
"den svarta kontinenten" som Freud och sedan Lacan förvisade
henne till, den andra delen av himlen, som dock talar Adams språk.
|
